Jag är så trött på det här
Två veckor har jag gått med halsont och minimal feber nu, och det går inte över. Det i samband med att mitt blodvärde borde ha sjunkit en rejäl bit och att min sjukdom ALDRIG vill ge sig. Jag kanske är väldigt negativ nu, men det känns verkligen som att jag aldrig får må riktigt bra. Inga mediciner verkar fungera på mig heller. Jag trodde att allt skulle bli bra med den behandlingen jag för tillfället går på, men nu har jag förmodligen bildat antikroppar mot den för den biter inte på mig längre. Det känns ju lagom roligt att den enda behandlingen som faktiskt fungerat på mig inte längre gör det.
Jag hatar när folk omkring mig säger åt mig att tänka positivt. Man kan bara tänka positivt till en viss gräns och när den gränsen är nådd så orkar man bara inte. Jag har inte kunnat träna på tre veckor och jag kan inte planera något för jag vet aldrig hur jag kommer må. Min dröm har alltid varit att resa mycket och längre perioder, men min sjukdom begränsar mig och jag vet inte riktigt om jag kommer klara av allt det jag vill.
Men det jobbigaste är nog att det inte syns på mig att jag mår dåligt. Det känns inte som att folk riktigt förstår då. Att de inte förstår varför jag inte orkar.
Jag hatar när folk omkring mig säger åt mig att tänka positivt. Man kan bara tänka positivt till en viss gräns och när den gränsen är nådd så orkar man bara inte. Jag har inte kunnat träna på tre veckor och jag kan inte planera något för jag vet aldrig hur jag kommer må. Min dröm har alltid varit att resa mycket och längre perioder, men min sjukdom begränsar mig och jag vet inte riktigt om jag kommer klara av allt det jag vill.
Men det jobbigaste är nog att det inte syns på mig att jag mår dåligt. Det känns inte som att folk riktigt förstår då. Att de inte förstår varför jag inte orkar.